Teddy Brunius om sin vän konstnären och professorn Oscar Reutersvärd

Oscar var noggrann som forskare och konstnär och även med sitt eget namn. Han stavade efternamnet med enkelt V för att inte förväxlas med sin kollega som professor i konsthistoria, Patrik, och sin kollega. i konstnärskapet, Carl-Fredrik. För att bli ändå mer tydlig kunde han skriva sitt namn som ett grafiskt palindrom - det vill säga att man kunde läsa hans namn i spegel eller på genomskinliga visitkort från båda hållen. Det var ett litet mästerstycke.

Han var Stockholmspojke, ville bli konstnär redan i skolan och hade en lärarinna i teckning som lärde honom att lägga ymnigt med vattenfärg och sedan låta färgen glida omkring på önskvärt sätt utan att spår av penseln kunde skönjas. Sedermera använde han tusch, som hade fett, och på så sätt gled aldrig färgen över den tecknade konturen. Det är nästan omöjligt att skilja hans akvareller från hans litografier. En gång hade han gjort en grafisk portfölj, och tryckaren levererade alldeles omöjliga färger. Oscar tog fram en färglåda och handmålade hela upplagan så att det blev de rätta färgerna.

I sitt intresse för det abstrakta och konkreta använde han gärna linjal. Men vid en mer mogen tidpunkt kom han i Paris som elev till Fernand Léger (1881-1955). Mästaren sade till honom att aldrig linjera. Dra linjerna fritt! Det gjorde sedan Oscar. Det finns i hans raka linjer ett vibrato som ger bilderna liv. Jag stod med honom en gång väntande på en dröjande buss. Han tog fram sitt block och gjorde den ena teckningen efter den andra i stor hast utan att de på något sätt såg annorlunda ut än ateljéarbetena.

Oscar Reutersvärd och Teddy Brunius

Från boken "Samtal om Zorn"

Bokförlaget Bra Böcker. 1979, ISBN 9789171604248

De omöjliga figurerna

I skolan gjorde han sina första omöjliga figurer, teckningar som ser ut som om de avbildar föremål, geometriska boxar mest. De utmanar vår vilja att orientera den flata ytans streck perspektiviskt, men perspektivet är felaktigt. Detta är mer än en synvilla. Det är en icke euklidisk geometri, som förbryllar avancerade matematiker, fysiker och psykologer.

När Oscar blev student ville han bli konstnär, men hans far sade att han skulle ha ett borgerligt yrke. Tandläkaren hade i minnet Kreugerkraschen. Men den utmärkte fadern hade en passion för trollkonster Därför förstod Oscar att man kan leva ett dubbelliv. Det gjorde han. Han läste filosofi och konsthistoria. Efter hand blev han docent och professor i konsthistoria. Han skrev en bok om Claude Monet och en avhandling om de franska impressionisterna.

Djärvt om disputationer

Hans metod var att visa hur måleri betraktades av den första publiken och av kritiken, och det är en pålitlig forskningsambition. Han gav också ut en djärvt förarglig bok om konsthistoriska disputationer. Respondenter och opponenter utsattes för en hård granskning. Snart nog kunde han i sin undervisning behärska alla konstarter och konstperioder efter antiken. Oskattbar uppslagsbok i branschen blev Konsthandboken, som han redigerade.

Han studerade intensivt medeltidens konst, men hann aldrig publicera ett storverk, som ligger färdigt i manuskript, om uppländska dopfuntar. En klassisk uppsats i konsthistoria handlar om heligt vatten och paradisets floder i medeltida konst. Han ägnade sig också åt utopisk arkitektur under franska revolutionen, skrev en bok om Staffan Hallströms måleri, blev en kännare av Vincent van Goghs måleri. Efter att ha ägnat sig åt Zorns konst blev han intensivt intresserad av Bruno Liljefors. Ett verk om Liljefors blev färdigt men är opublicerat.

Otto G. Carlsund "I fjärrperspektiv"

Oscar Reutersvärd

Bokförlaget Åhus - Kalejdoskop. 1988, ISBN 9789185552405

Professor i Lund

Han blev professor i Lund och satte sig på en lärostol, som hade värmts av Ragnar Josephson och Aron Borelius, Innan hade han börjat framträda som konstnär.

Han utbildades på Grafiska Institutet och fick en exakt kursiv handstil. Han tycktes skriva långsamt, men det han skrev behövde inga ändringar. Han var dyslektiker och studerades intensivt av en professor i hjärnans fysiologi som förundrades över hans exakta men ändå förbryllande tankegångar.

Oscar fann en mentor som passade honom, Otto G Carlsund. I Konstvärlden, där Per Palme, hans rival bland unga konsthistoriker, hade varit redaktionssekreterare, blev han en grå eminens. Här var han först i världen att ge ett kortare namn åt det tänkande som kallades for existentialfilosofi eller philosophie de l'existence -existentialism, det var 1942.

När Oscar kom till Paris efter andra världskrigets slut, hälsades han av de franska tänkarna som en ljusbärare från Norden. Otto G Carlsund gav honom impulser att fånga den osannolika verklighet som är tänkt och sedd i medvetandet men som inte finns omkring oss. Carlsund hade ju varit med om att skapa den konkreta rörelsen i konsten. Oscar skrev sedan en skildring av människan och konstnären Carlsund, ett både lättläst och djupsinnigt arbete. Han arbetade också med en rad experimentella skulpturer. Han utmanade gravitationen med hjälp av elektromagneter och gjorde järnkedjor svävande i luften.

Bror Hjorth tyckte illa om dessa skulpturer, för han ansåg att Oscar förgrep sig på kedjornas dynamik. Men det var just detta Oscar ville göra med kedjor och stavar - trotsa Newtons despotism.

Skulptur i Botan

Här i Uppsala fick han i Botaniska trädgården en skulptur uppsatt. Vid avtäckningen sprang en man fram till honom och undrade upprört vad detta verk skulle föreställa. Oscar bad mannen gå ned i Odinslund och titta på obelisken där och återkomma med rapport om vad den föreställde.

En bit från Uppsala ställde han upp ett antal väldiga skulpturer på Edenhofs golfbana. Det är världens enda konstgolfbana. De omöjliga skulpturerna förvirrar på ett intelligent sätt spelarna.

En gång när Oscar fyllde år fick han i gåva av sina studenter en svetsapparat. Han ställde upp den i en förhyrd ateljé i Oscarsteatern, och där tillkom stora och små skulpturer, som har spritts runt om i Sverige.

I sin akademiska undervisning framträdde Oscar med suggestiva föreläsningar. Hans diktion var lågmäld och tydlig med en skärpa som alltid fascinerade, då den akademiska miljön nästan blev ett Marx-Übernahme deltog Oscar i alla stormöten och beundrades därför att han, som man trodde, skrev upp allt vad som sades. Men han satt med sitt block och gjorde hundratals omöjliga figurer.

Botaniska trädgården, Uppsala

Labyrint i Skara

Under en period arbetade han med labyrinter. I Skövde har en sådan utförts i full skala. På så sätt kunde han leva ett rikt dubbelliv. Väl nere i Lund kunde han också lösa kolonnskulpturernas gåta i domkyrkans krypta. Jätten Finns och hans gummas egendomliga gestalter. De är kolonnfigurerna Jakin och Boas från Jerusalems tempel.

Så levde Oscar ett rikt dubbelliv. Konst och forskning grep in i varandra och var samma sak med olika sidor av saken.

Han pensionerades men fortsatte med både forskning och konstnärskap. Under sista åren pendlade han till Helsingborg där han i en ateljé utförde sina omöjliga figurer i monumentala storlekar och med glödande färger. Skissernas museum i Lund hyllade honom med en stor utställning när han blev åttiofem år.

Farao Shepseskarê och hans gemål, den femisiska prinsessan Keren

Rörligt liv

Ute i världen ställde han ut samlingar av sin konst. Hans serier av egyptiska mytologier som med hjälp av färgade glasögon fick rörligt liv, var ett experiment som väckte uppseende. Skulpturer och omöjliga figurer blev bekanta i alla världsdelar. Denne professor i konsthistoria blev faktiskt under de senaste årtiondena Sveriges mest internationelle konstnär.

Man skulle tro att den konst han skapade var teoretisk och osocial. Teoretisk var den, men jag har sällan sett en konst som så har fängslat skolbarn. Tävlingar gjordes i skolor för att i Oscars anda skapa omöjliga figurer. Han gjorde sina figurer med raka linjer. Skolbarn i olika åldrar förstod att man kunde utveckla systemet vidare med cirklar, kurvor och spiraler.

Oscar lärde så länge han hade elever. Hans elever var barn och vuxna som fascinerat följde hans trollerier i faderns efterföljelse med sönderklippta Möbiusband. Hans omöjliga frimärken väckte grubblerier. Det återstår för den svenska marinen att låta fartygen kamoufleras med omöjliga målerier i Oscars anda.

Jag har tagit bort efternamnet i den här nekrologen, därför att det var något Oscariskt korrekt i hans uppträdande och med paradoxerna i bild var han en efterföljare till Oscar Wilde.

Teddy Brunius (1922-2011)

2002