Jag var kanske åtta eller nio år gammal då jag första gången fick uppleva Oscar Reutersvärds fantastiskt omöjliga värld på en utställning. Att som barn få se något, i vårt rätt- eller felsamhälle, som helt riktigt var fel, var för mig en förlösande upplevelse. Vad är egentligen rätt och fel inom de tusentalsår konsten har existerat? Vad är egentligen rätt och fel på de synintryck vi alla upplever dagligen? Jag visste inte då att Oscar led av dyslexi. Handikappet ställde till det för Oscar i sin barndom.

”Oscar Reutersvärd är abnorm. Han säger det själv och med stolthet. Ordet betyder starkt avvikande från det vanliga; egenartad. Det är ovanligt väl valt för att beskriva det märkliga defekta seendet som gjort honom världsberömd ... Oscar tyckte att bokstäverna hoppade upp mot honom från pappret när han försökte läsa och han var tvungen att platta till dem med handen…

Den i övrigt begåvade ynglingen drev sin lärarinna till vansinne och det blev klagomål till hemmet…Själv var han bekymrad och bedrövad. Han trodde alla hade samma problem men klarade av dem mycket bättre… han var helt enkelt dum”

Inget kunde vara mer felaktigt! Oscar var allt annat än dum vilket har bevisats bland annat i de många vetenskapliga skrifter han publicerade som professor i Konsthistoria på Lunds universitet. Uppskattningen från hans studenter, som lektor, resulterade i att några av studenterna gav Oscar en svets i födelsedagspresent som bidrog till hans skapande av skulpturer som trotsade Newtons lagar, vilka för övrigt konstnären Bror Hjort ansåg förvanskade kedjornas energi och naturliga rörelsemönster. Vilket var precis det Oscar ville påvisa.

Mollbrinks hade en utställning med Oscar Reutersvärd 2002 och jag hade ganska nyligen börjat att arbeta till fullo på Mollbrinks. Även om jag sedan tidiga barnsben varit på galleriet ofta såg jag speciellt fram mot utställningen med Reutersvärd. Tänk att få träffa en av de konstnärer som ledde in mig till konstens fantastiska värld. Att Oscar med sina omöjliga figurer redan erövrat världen betydde inget för mig vid det tillfället. För mig var det mer värdefullt att få träffa den person som för mig visade att ett handikapp i skrivandet inte är en begränsning utan i stället kan påvisa något helt annat – i hans fall, förmågan att skapa något som inte ens en dator idag kan återskapa då hans figurer strider mot alla fysikens lagar. Tyvärr avled Oscar innan utställningen och jag fick aldrig möjlighet att träffa denna fantastiska konstnär.

Jag hade den stora förmånen att ha Teddy Brunius som mentor och vi hade många samtal om Oscar och hans samtida kollegor. Jag blir något knäsvag när jag förstår vilka kretsar Oscar och Teddy umgicks i; Fernand Legér, Otto G Carlsund, Olle Bærtling, Pontus Hultén m.fl.  Oscars son, Anders Reuterswärd, skriver i ett e-mail till mig: ”Jag [Pontus Hultén] har träffat en fantastisk konstnär, som du måste träffa! [konstnären var Bærtling] Anders fortsätter: ”De första mötena med Bærtling skedde på Stockholms central. Bærtling var på väg till Paris och pappa hann just bara vinka av honom. Men kontakten skulle bli mer än så! Pappa skulle jämte Teddy Brunius bli en av Bærtlings viktigaste vapendragare”. Anders fortsätter ”Pappa pratade i telefon nästan dagligen med Bærtling, ofta i timslånga samtal”

Att Oscar starkt påverkade Bærtling till den senares världsberömmelse blir allt tydligare efter samtal med Anders Reuterswärd som i e-mail skriver att:  

”Bærtling hade i början av 1950-talet lämnat det figurativa måleriet för det abstrakta. Man kallade det neoplasticism, en utveckling av Mondrians stil. Men efterhand skulle Baertling utveckla sin "öppna form", där trianglar med färger och former påverkade varandra. Nu fungerade inte rent vitt som vit färg! 

”Jag tror, att pappa och Olle Baertling tillsammans kom fram till att man skulle blanda i lite grönt i den vita färgen. "Baertling-vitt" hade skapats. Linjerna i trianglarna var inte raka. För att de skulle upplevas så, måste de vara lätt krökta. "Sabellinjen" hade skapats. Kanske hade också Fernand Legér med ett finger i spelet, som förbjöd linjalen i sin ateljé?”

På det senare tror jag till fullo att Legér, om än avliden vid tiden, påverkade Oscar och Bærtling då Léger under Oscars undervisning bestämt men tydligt förbjudit Oscar från att använda linjal.

Min fascination till Oscar Reutersvärds konst är svår att med ord förklara. Kanske beror det på att jag med enkelhet tar till mig av hans omöjliga världssyn. När jag första gången fick tillfället att se en utställning förälskades jag av de enkla men samtidigt komplexa figurerna. I skrivande stund sitter min snart 5-åriga dotter bredvid mig och tittar i en av alla böcker med Oscars figurer. Hon för fingret i en Oscar trappa och kommer fram till att hon började högst upp i trappan och för fingret nedåt längs alla steg och ändå slutar högst upp. Jag skickade en bild på händelsen till Anders Reuterswärd som om svarade med ”Det skulle pappa ha gillat!”  och fortsatte sedan ” Pappa vände sig ofta till barn med sina figurer. Barn var mer kreativa än vuxna eftersom de alltid undersöker bilderna först och ser om de är möjliga eller omöjliga. De vuxna utgår i större utsträckning från erfarenhet.”

Jag riktar ett stort tack till Oscar Reutersvärds familj för att Mollbrinks fått förtroendet att sprida Oscars omöjliga skapelser. Jag precis, som Teddy Brunius, väljer att titulera konstnären och Professor emeritus Oscar Reutersvärd endast med Oscar. Det var så Oscar ville ha det och så får det förbli!

Oscar – Den omöjliga figurens fader, 2024

Invigning: Kulturnatten 14 september

Johan W. Hauffman